Blindstyret

Jag känner att datorn pumpar för sitt liv och hettar till ganska duktigt så den ska snart få stängas ner snart.
Den fina idén att skaffa ännu en blogg, säkert den femte i sin fina ordning, fick jag nyss. Jag tänkte våga mig på att fixa designern också men som så många gånger förut blir jag sittandes till tidigt imornbitti och tänker Ja, jo, men svart är väl fint. Det är allt liksom. Så jag överlåter gärna det till någon annan.


Bild från photoshoot med The Voice Streetdance Team, och nope, bilden har inget med texten att göra. Inte alls.

Här sitter jag, nyduschad efter träningen. Nyduschad är alltså för ett par timmar sen, men jag bor kvar i handduken än. Träningen var tung! Jag tackar Mario för en svin-go klass i extas och för kommande träningsvärk och blåmärken.

Tågresan hem var blandad med irritation för ett par fjortisar i deras fula uggskor (?) som satt och la snö på sätet, torkade av sina skor på det och gnodde in en snökoka i skiten också som jag helst ville trycka upp i fontanällen på dom, samt att jag hade lite roligt åt en man som högt och tydligt skulle tala om i telefonen att Det är inte bra att mamma gråter, mamma ska inte gråta, inte ska mamma vara ledsen, det är ditt fel att mamma gråter och det är inte bra, så hämta upp mig vid stationen, annars får du inte se mina barn på väldigt länge. Tragiskt, javisst, men roligt för han lät exakt som Bill o Bull i Pelle Svanslös julkalender.

Nu ska jag somna gott med min varma glögg och tända ljus. Nyss var dom här utanför och skyffla bort snön, så här klockan ett på natten. Tossigt. Fint, julkänsla.

Päjs!